Va tvungen att skriva av mig.
Jag är sjukt lycklig egentligen. Jag är så glad, och allt är perfekt just nu. Precis nu, är näästan ALLT perfekt. Jag har världens bästa familj, världens bästa vänner som jag inte skulle byta ut mot allt i världen, jag är kär, det är snart sommarlov. Och jag är så lycklig. Egentligen. MEN. Jag vet, att snart kommer allt vara borta. Det kommer glida ifrån mina händer, även fast jag inte vill. Och det finns inget jag kan göra åt det. Det är som att du är jättetrött, och går och lägger dig i din underbara, svala, säng med nytvättade lakan. Du lägger dig riktigt bekvämt, och håller precis på att somna. Sen drar någon undan sängen och täcket. Jag vill vara lycklig. Vill leva i nuet. Men jag kan inte hjälpa att tänka på allt som kommer hända sen. Jag vågar inte vara lycklig nu, för jag vet hur olycklig och ledsen jag kommer bli sen. Hur mycket jag kommer sakna allt som det brukade vara. Därför börjar jag med att vara lite olycklig och ledsen nu, så inte allt kommer på samma gång sen. Kan man göra så? Eller är jag galen? Så jag liksom aldrig njuter riktigt av att ligga där i sängen med nytvättade lakan, utan alltid står på min vakt och är beredd på att någon, närsomhelst kommer dra undan den så jag inte får sova längre. Förstår ni vad jag menar? Jag vågar inte vara lycklig. Men jag är det. Egentligen.